Noah fyller ett år
Noah har fyllt ett år redan! Tänk vad märkligt det kan kännas att han har funnits här med oss så länge. Och så tanken på att det fanns en tid innan dess. Det var i ett annat liv känns det som ;)
huset
Såhär såg huset ut en sommar för två år sedan
mer såhär ser det ut nu
mer såhär ser det ut nu
nyårsafton
Efter nyårsafton borde alltså första dagen på det nya året komma. Så långt är allting som det ska. Jag tänker mig förstås att det här kommer bli utmärkt. Ny söndag, nytt datum, nytt år. Yes a fresh start! Fast så blev det visst inte. Frågan är om det kunde börjat värre och svaret är nej. Mina nerver och mina egna stöttepelarehar varit chanslösa den sista tiden. Det är precis som att ett helt annat jag har flyttat in i mig en stund. Jag tycker inte om det och tänker se till att det flyttar så snart som möjligt så jag kan känna igen mig själv igen. Såhär blir det när man låtsas och när man håller saker inom sig. Det kan inte hålla tillräckligt långt för att klara sig hel. Jag har försökt och försökt att enbart vara glad och tacksam för att jag och min lilla familj har någonstans att bo, under tiden vårt hus renoveras. För det är väl bästa sättet att visa tacksamhet på? Så tänkte jag och upptäckte att det kanske inte är helt sant. Kanske är det ändå skönt och okej att tala om hur jobbigt jag tycker det är (åtminstone klart och tydligt för mig själv) att inte kunna välja min ensamtid, på samma sätt som hemma. Att jag blir nervös och lite stressad när folk kommer in i huset utan att kancka, när jag står i min morgonutstyrsel. Helt naturligt för ägaren av huset och för besökarna, men inte för mig. Jag är inte van. Det kan jag nog heller aldrig bli, mitt behov av att bestämma själv när jag vill träffa andra är stort. Det är sådan jag är. Ändå var det inte särskilt länge sedan jag lärde mig förstå att det är lika okej som något annat. Det händer, när det talas med mig om hur konstiga en del människor är på grund av än det ena än det andra att jag undrar hur konstig jag egentligen verkar i dennes ögon. Vad är det egentligen som gör att någon person är konstig? Är det inte ett märkligt sätt att utrycka sig på i fråga om personligheter. Kanske tom lite inskränkt? Hur ofta har jag själv sagt något liknande kan man undra nu. Aldrig mer hoppas jag.
Kolla gärna in Carinas créme brullé och hennes fantastiska verktyg :) Såå gott!
Kolla gärna in Carinas créme brullé och hennes fantastiska verktyg :) Såå gott!
