noahs fadder
jag läste om besvikelse här för ett tag sedan. frustration och kanske lite ensamhet? det handlade om vänner eller icke-vänner tror jag. det fick mig att tänka på hur olika vi människor är varandra och hur lätt det uppstår missförstånd när vi inte pratar om saker som de verkligen är. det kan ju vara viktigt men ibland behöver man inte prata. ibland har man turen att finna de människor som vi bara kan vara med och utan utförligare berättelser kan vi förstå varandra. jag blir påmind om hur lyckligt lottad jag är som har maria som vän. min pappa talar om henne som ugglegatan, jag brukar tänka mary. jag har känt henne i 12-13 år. halva mitt liv när jag tänker efter. när vi först började lära känna varandra var vi mer som ett litet gäng som umgicks. jag skulle nog säga att jag har haft rätt många vänner genom skoltiden. men så hände något. någonting upptog plötsligt nästan all min tid och jag orkade inte höra av mig till någon direkt. sånär som på några enstaka gånger. såhär i efterhand är jag både ledsen och glad för det som var. ledsen för att jag gick miste om så stor del av en viktig tid i livet. för att jag var så upptagen av mig själv att jag inte ens såg att andra också hade det svårt. som mina systrar, min mamma och min pappa. ledsen för att jag förlorade så många vänner. nästan alla faktiskt. ledsen för att jag fortfarande kämpar varje dag med mig själv. kämpar för att tycka om mig själv och för att reglera mina tankar, för att såsmåmingom lyssna mest till det bästa som kommer inifrån. glad är jag för de erfarenheter den allra jobbigaste tiden gett mig. som jag alltid kommer att bära på. snart kanske jag är så stark att jag kan göra det jag vill med mitt liv. jobba med det jag vill. jag är också glad över att jag har maria. som satt närmast på sängen på sjukuset, som med bara sina ögon visade att hon var där för att hon ville. som alltid har funnits kvar trots att jag än idag är dålig på att höra av mig. ur dålig. jag förundras. själv skulle jag antagligen inte alls klarat det lika bra, jag skulle nog bli stött och med tiden låta det rinna ut i sanden. för att det känns enklast så. för att det skulle vara jobbigt och svårt att fråga varför det var som det var.
det var aldrig svårt att välja fadder till noah.
det var aldrig svårt att välja fadder till noah.
Kommentarer
Postat av: ia
10 guldstjärnor till dem som vågar sitta närmast på sängen
Postat av: Anonym
Vad rörd jag blir. F.n vad vissa är starka här i livet. Och visst är det skönt att se vilka som egentligen bryr sig om en oavsett.
Postat av: Ida Schmidt
Har oxå haft d tufft o kämpar oxå fortfarande med mig själv o allt runt om... kram
Postat av: Maria
men åh! jag vet inte vad jag ska skriva, men det var aldrig svårt att tacka ja heller. jag visste vad svaret skulle bli innan frågan var ställd!
Trackback
