noahs fadder

jag läste om besvikelse här för ett tag sedan. frustration och kanske lite ensamhet? det handlade om vänner eller icke-vänner tror jag. det fick mig att tänka på hur olika vi människor är varandra och hur lätt det uppstår missförstånd när vi inte pratar om saker som de verkligen är. det kan ju vara viktigt men ibland behöver man inte prata. ibland har man turen att finna de människor som vi bara kan vara med och utan utförligare berättelser kan vi förstå varandra. jag blir påmind om hur lyckligt lottad jag är som har maria som vän. min pappa talar om henne som ugglegatan, jag brukar tänka mary. jag har känt henne i 12-13 år. halva mitt liv när jag tänker efter. när vi först började lära känna varandra var vi mer som ett litet gäng som umgicks. jag skulle nog säga att jag har haft rätt många vänner genom skoltiden. men så hände något. någonting upptog plötsligt nästan all min tid och jag orkade inte höra av mig till någon direkt. sånär som på några enstaka gånger. såhär i efterhand är jag både ledsen och glad för det som var. ledsen för att jag gick miste om så stor del av en viktig tid i livet. för att jag var så upptagen av mig själv att jag inte ens såg att andra också hade det svårt. som mina systrar, min mamma och min pappa. ledsen för att jag förlorade så många vänner. nästan alla faktiskt. ledsen för att jag fortfarande kämpar varje dag med mig själv. kämpar för att tycka om mig själv och för att reglera mina tankar, för att såsmåmingom lyssna mest till det bästa som kommer inifrån. glad är jag för de erfarenheter den allra jobbigaste tiden gett mig. som jag alltid kommer att bära på. snart kanske jag är så stark att jag kan göra det jag vill med mitt liv. jobba med det jag vill. jag är också glad över att jag har maria. som satt närmast på sängen på sjukuset, som med bara sina ögon visade att hon var där för att hon ville. som alltid har funnits kvar trots att jag än idag är dålig på att höra av mig. ur dålig. jag förundras. själv skulle jag antagligen inte alls klarat det lika bra, jag skulle nog bli stött och med tiden låta det rinna ut i sanden. för att det känns enklast så. för att det skulle vara jobbigt och svårt att fråga varför det var som det var.

det var aldrig svårt att välja fadder till noah.


sisters

räca och micke har varit här och de har åkt och nu saknar jag dem. det är ju inte så ofta vi ses alla tre systrar och det är så synd tycker jag. tidigare sågs vi ofta, ofta och jag gillar det bättre om jag ska välja. någonting annat tänker jag inte låtsas om fastän det är skönt att räca verkar trivas så väldigt bra där borta.
när jag skriver om räca såhär kommer jag att tänka på hur iren en gång frågade om smeknamnet och jag inte riktigt kunde svara. tror det är pappas påhitt. ungefär som iaknuff eller knuffen och emser. iren undrade om hon var liten och rosa som en räka hehe. 

karolina och linnea besökte i lunna efter vätternrundan dagen. jag är imponerad av hur de liksom tar sig runt och inte för första gången heller. puh.
samma söndag hade vi ett litet kalas här hemma med farmor och kent som kom som en överraskning. jätte kul! inte ofta vi träffas heller men varje gång vi gör det känner jag hur mycket jag trivs i deras sällskap.
jag fick paket, paket och paket :) och michael spelade och sjöng -jag älskar sådant. bra musik. i need it. just in the background somewhere ;P















michael bjöd oss först på efesos och efter det på bio! pirates såklart och det var så roligt! hela kvällen.







vi köpte ett presentkort till mormor på hennes födelsedag. en tårta från tutingen -skitbra, tänkte vi. jag menar, vad köper man till sin mormor på hennes 81 års dag? vad kan man behöva bättre än en uppmuntrande tårta? jo jo det var det bästa vi kunde komma på. inte så bra längre när ingen vet vart det tog vägen sedan. alla letar efter kuvertet.












bilderna

jag har fått lite kort av farmor och kent från dopet! jag skulle nästan önska att dopet hade filmats så att man alltid kommer minnas hur tonie inte kunde komma på vad noah heter. kunde inte komma på tilltalsnamnet och inte namnet som är taget ifrån ifrån honom själv bl.a men sune. sune minsann, som min pappa heter och hans pappa och jag tror även hans pappa? haha. sune.. sune, nej sune. vad sägs om noah sune emanuel. :) det var roligt tycker jag. eller det är roligt men det var lite nervöst just då.
 
 












Dop

äntligen är noah döpt! jag har spenderat så många och långa timmar med att oroa mig för hur mycket som behöver bakas för att det ska räcka lagom till alla gäster och hur det ska gå att stå där fram i kyrkan. kommer noah vara as hungrig lagom till det är dags? hur ska man hålla armarna som plötsligt verkar överflödiga på kroppen. jag försökte att lugna mig med att man antagligen har sina ögon på huvudpersonen och prästen vid ett sådant här tillfälle. jo det kommer gå bra. tårtorna gör jag på förmiddagen. det kommer gå bra. när ia ringde och frågade om jag hade mycket som as att göra och svaret blev nej var det hög tid att börja bli orolig. om man är ganska lugn så måste något vara fel. vad är glömt?? jag behövde inte oroa mig särskilt länge innan det kändes som att jag inte visste i vilken ände jag skulle börja. jag hade iaf tänkt på skyltar till vad som är glutenfritt, vad mycket det var utan att jag tänkt på det, kul. vad jag inte tänkt på var att det finns fler allergier i sällskapet. jaha, har jag glömt det mjölkfria -nej det är smör i allt, men det finns maränger. förlåt inez. sockerfritt, nej det var som bortblåst. ALLTID något man inte tänkt på. så synd.
noah var hursomhelst lugn i  marias armar under ceremonin. han sov gott mest hela tiden. och han var jätte stilig i sin klänning. tyvärr har jag inga kort ännu, men det kommer.

han fick så mycket fint. bl.a den här alfons snuttisen som genast blev populär
 

snöffe

jag hittade min gamla älsklings mjukis hemma hos pappa när vi rastade hundarna nyligen. Snöffe. eller rispaddan kanske som linnea (linnet) kallade den när hon ville retas lite extra med mig. så tryckte hon in näsan på honom. det tog liksom allra bäst när hon och ia var trötta på den jobbiga lilla emman. annars var det väl så effektivt att berätta spöklika historier för att skrämma slag på mig och därmed slippa ha mig i hasorna för en stund. ELLER så placerar man en tunna utanför fönstret att klättra på så att lillasyrran aldrig ens behöver märka att det finns besökare i huset. inte populärt när det upptäcks..



noah älskar den nya leksaken. inte som snöffe precis



lite som sommar

vad varmt det har varit nu i några dagar. jag har efterlyst värmen ända sedan början på året då vintern pågick för fullt. nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den. noah som redan är så varm i sin kropp, han kan ju inte ligga och gassa i solen precis med sin bebishud. och vi har knappt någon skugga alls på tomten. vi har ju inga direkt lummiga träd utan bara mest buskar, några färska små späda träd och ett par skraltiga äppelträdd som knappast skuggar mer än en fluga. om vi vill vara ute och vistas i skuggan får vi helt sonika trycka upp oss emot altanen på baksidan så tidigt som möjligt på dagen och det är inte så kul tycker jag. hos familjen hansson gillar nois att ligga under syrenbuskarna och kika ibland grenarna.


















glass

den här glassen ser ju onekligen trevlig ut men vilken besvikelse. de har visst bytt glass i motala sedan förra året då man kunde köpa den bästa glassen någonsin. jag fattar ingenting.
 


RSS 2.0