emmhansson

jag hade tänkt så mycket på hur det skulle kännas att äntligen få träffa den lille nelson som både tonie och jag väntade så på. ia hade försökt återge känslan av att första gången få se lloyd och jag tänkte att jag nog kunde tänka mig ungefär hur det skulle bli för mig. efter att vi bekantat oss med varandra i nästan nio månader utan att verkligen ses var det en smula nervöst sådär i slutet av väntan..

fredag 14 januari 2011 kom och jag tänkte att det skulle bli en skön dag. tonie skulle bara upp och jobba i några timmar före lunch och jag åkte till maxi för att handla. det blev inte alls som det var tänkt. utan att egentligen förstå varför jag mådde så konstigt där i mataffären tog jag bara med de varor som fanns längs med den kortast möjliga väg fram till kassorna och var snart hemma igen. vi åt mat och jag skulle baka. tonie började måla men jag hade svårt att koncentrera mig, jag gick emellan sängen där jag lade mig en stund och tillbaka till köksbänken där jag laddat upp för att baka bondkakor. utan förmåga att beskriva den främmande känslan i kroppen bäddade tonie om mig i sängen sådär som en kåldolm. precis på samma sätt som pappa ofta gjorde när vi var små. han släckte lamporna och jag skulle vila. det var omöjligt. jag bad om chokladsnitt och jag bad om ostmacka. trots att vi precis ätit lunch. efter två timmar ringde så t till förlossningsavdelningen där de sa att vi kunde komma in men utan brådska. då var klockan halv fem. kvart över sex var vi där. bilfärden var som en mardröm och när vi tvingades stanna för rött vid polishuset inne i örebro trodde jag att jag låg för döden. jag kunde inte för mitt liv begripa hur världen utanför kunde fortgå som vanligt för min värld var inte den samma. när tonie suckade över rödljuset blev jag orimligt frustrerad -precis som när läkaren strax därefter konstaterade att lillkillen inte låg med huvudet nedåt och skulle tala om de olika alternativen. det gick såå långsamt och jag insåg ju trots allt att kejsarsnitt var att vänta. de sprutade in något i låret som skulle stoppa värkarna som ju inte längre behövdes -det hände inte. jag fick åka iväg på en säng för att träffa Piotor narkosläkaren som föreslog att vi skulle döpa bebisen till just piotor. de andra sköterskorna förbjöd oss. jag fick slang genom näsan, sprutor i händerna, spruta i ryggen herregud. det är tur att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk. jag som i vanliga fall behöver åtminstone en vecka att förbereda mig mentalt för minsta stick i fingret. och det värsta av allt var att det liksom bara fortsatte under hela sjukhus vistelsen. men innan dess skulle vi ju få träffa nelson och det kändes på något sätt viktigare. tonie och jag fick ett skynke uppspänt framför oss och personalen undrade om eventuellt önskemål av radiokanal. mix megapol sa jag och magnus uggla var det första vi fick höra. jag mår illa. jag har inte en aning om vad t och jag pratade om under tiden men jag minns att stämningen ibland personalen var på topp och det var skönt.
19.36 kom pysen ut och det visade sig vara en alldeles färsk noah och inte alls en nelson. på det kunde man inte ta miste. han låg och kikade med stora ögon hela tiden medan de sydde ihop mig under tiden de pratde med varandra om att använda resterna av julskinkan. både tomas och barnen gillade sa tjejen till killen och jag undrade varför man har julskinka kvar två veckor in i januari. strax därefter fick vi hålla till i något slags rum för att vänta på uppvaknandet av mina ben och man kunde liksom inte förstå att man äntligen fick ha honom hos sig. lukta på honom och känna på honom. tänka att han verkligen var en livs levande människa, det som var så svårt att föreställa sig när han ännu låg i magen.



ia anser sig värdig titeln som årets fru när hon fått tag på ett gammalt nintendo spel till mathias.
frågan är hur mycket mathias själv får chansen att använda spelet ;P